Wienervals i fåfängans moshpit
Wien är annorlunda. Det påstår åtminstone stadsmarknadsföringen, och den som en lördagseftermiddag tränger sig genom Ehrenhof vid Schönbrunn vet: Wien är framför allt högljutt, fullt och ett enda stort selfiemuseum. Det är precis här Ratlehole kommer in med sin senaste singel "Franz and Sissi - Back To Schönbrunn". Där andra band romantiskt förskönar det kejserliga förflutna eller stumt dekonstruerar det, väljer den europeiska virtuella metalkombon den totala satiriska överdriftens väg. Låten är en akustisk rivningskula som serveras med ett leende – garnerad med vispgrädde och doublebass. Det är soundtracket för det ögonblick då man inser att den kejserliga prakten bara är en kuliss för den globala turismströmmen.
Redan introt tar inga fångar. Ett bedrägligt mjukt violinmotiv, som påminner om nyårskonserterna, sågas brutalt sönder av ett riff som är lika torrt som en tre dagar gammal munk. Ratlehole bevisar här sin fina känsla för dynamik. De vet exakt när de ska betjäna kitschet, bara för att sekunder senare stampa ner det i marken med dundrande trummor. Produktionen är därvid överraskande transparent; varje instrument har sin plats i mixen, vilket inte är en självklarhet med tanke på arrangemangens täthet – symfoniska element möter thrash-influenser.
Imperiet slår tillbaka – fast annorlunda
Textmässigt rör vi oss på en smal gräns mellan nostalgi och dystopi. "Schönbrunn, Glühwein und an Kaiserschmarrn - wie habe ich das geliebt" låter först som typiskt vindoftande Wien-vemod. Men brottet följer direkt. "Tourists crowd like locusts" (turister trängs som gräshoppor) är låtens centrala bild. Ratlehole tematiserar främlingskapet inför den historiska platsen. Kejsaren återvänder, men han finner inget folk som hyllar honom, utan en massa som betraktar honom genom "magic glass" (smartphones). Denna metafor sitter. Neonuniformerna som texten talar om är funktionskläderna hos de moderna pilgrimerna, som inte kommit för historien utan för den perfekta Instagram-platsen.
Musikaliskt understryker bandet denna hets genom tempoväxlingar som liknar en whiplashskada. Refrängen "Gloriette burns – the sky turns red" är en hymn som live (förutsatt att de virtuella musikerna någonsin står på en riktig scen) lär sörja för absolut eskalering. Här smälter klassisk Heavy Metal samman med en nästan operettliknande dramatik. Det är detta specifika "Comedy Metal"-grepp som Ratlehole har fulländat: Musiken är hantverksmässigt seriös, men innehållet bryter förväntningarna med glimten i ögat.
Visuell anarki: Kejsar Franz i laserstormen
Låt oss komma till den visuella kärnan i denna release. Musikvideon är ett skolexempel på hur man låter historisk stränghet krocka med digitalt vansinne. Vi ser protagonisterna som 3D-animerade figurer som snubblar genom ett hyperrealistiskt men helt överdrivet Schönbrunn år 2025. Kontrasten kunde inte vara hårdare: Den eleganta Sissi och den stoiske Franz Joseph, fångade i en värld av selfiesticks och neonljus. Särskilt stark är scenen där Gloriette inte belyses av solen, utan av en absurd lasershow, medan bandet – eller snarare deras avatarer – uppträder på taket.
Det är detta visuella språk som lyfter låten till nästa nivå. Ratlehole utnyttjar animationens möjligheter för att göra saker som aldrig hade godkänts vid en riktig inspelning på världsarvsplatsen. Ett fyrverkeri över Neptunusbrunnen medan kejsaren spelar luftgitarr? I verkligheten en byråkratisk mardröm, här en visuell fest. Innan vi går djupare in i den kulturella analysen måste man ha sett detta spektakel för att helt begripa ironin:
Se hur monarkin krockar med moderniteten:
Mellan wienersk charm och metalriff
Efter den visuella överdosen lönar det sig att betrakta den kulturella komponenten. Varför fungerar den här låten så bra just i Wien? För att Wien är en stad som älskar sin egen morbiditet och sin pompa, men samtidigt gnäller över den. Ratlehole fångar detta "Raunzen" och översätter det till metal. När texten proklamerar "Ignor the noise, the world’s profane!", då är det den ur-wienska reträtten till det privata, till biedermeier, medan världen brinner utanför. Bara det att här brinner inte världen, utan turismvansinnet rasar.
Bandmedlemmarna – framför allt de fiktiva karaktärerna Lex Alpen och Vera Vale – agerar med en precision som skulle klä många verkliga band. "Fast Waltz of Madness" är inte bara en textrad, utan låtens rytmiska fundament. 3/4-takten antyds om och om igen, bara för att sedan bli överkörd av en 4/4-stampare. Detta är musikalisk satir på högsta nivå: Valsen citeras inte för att vara tillags, utan för att understryka situationens absurditet.
En slutsats i guld och stål
Är "Back To Schönbrunn" nu bara ett skämt eller seriös musik? Svaret är: Både och, och det är precis det som gör det så bra. Ratlehole bevisar att Comedy Metal inte behöver vara fånigt. Kompositionen är tät, texterna är smartare än de verkar vid första anblicken, och produktionen trycker på ordentligt. För fans av band som Nanowar of Steel eller de teatraliska ögonblicken hos Ghost är denna låt rena lystmäte.
Wien har en ny hymn, även om det är en som de stadsansvariga kanske inte kommer att trycka på sina reklamaffischer. Men kanske är det just detta som är den ärligaste kärleksförklaringen till denna stad: Att ta den som den är – högljudd, överfull, men i kärnan fortfarande majestätisk och lite galen. Kejsar Franz skulle förmodligen vända sig i sin grav, men bara för att stampa takten.
