Svett, frustration och den oväntade födelsen av en hymn
Det finns dessa mycket speciella ögonblick i livet, där ren frustration och vardagens oförskönade verklighet kolliderar och tänder en kreativ gnista som inte längre går att stoppa. Precis ett sådant ögonblick utgjorde grogrunden för Reetoxas senaste musikaliska mästerverk. Vi befinner oss på en helt vanlig, kanske lite för grå morgon på ett gym i Melbourne-förorten Richmond. Frontmannen Jason McKee plågar sig själv på löpbandet, plågad av en svår baksmälla och den trängande, nästan desperata önskan att äntligen komma i form igen. Luften är kvav, svetten rinner och motivationen är minst sagt begränsad. Det är ett scenario som många av oss känner igen alltför väl, en kamp mot den egna inre latmasken, som denna dag dock skulle ta en helt oväntad vändning.
Precis bredvid honom på det intilliggande löpbandet ställer sig en kille som förkroppsligar den absoluta klichén av en ytlig, självgod gymbesökare. Ett muskelberg som inte bara tar upp fysisk plats, utan även akustisk. Utan någon som helst återhållsamhet börjar den här mannen högljutt skryta om de kvinnor han redan varit intim med på gymmet. Men inte nog med det: hans monologer kretsar oavbrutet kring saldot på hans bankkonto och hans imponerande samling av cabrioleter. För den bakfulla och redan lidande Jason McKee är denna konstanta verbala beskjutning en absolut tortyr. Killen är helt enkelt för enorm och muskulös för att man bara ska kunna be honom hålla tyst. Man tvingas lyssna, att ta in den toxiska maskuliniteten och den gränslösa narcissismen.
Men precis i denna hopplösa, nervretande situation sker det magiska som utgör sann konst. Från ingenstans, mitt i rytmen av de surrande löpbanden och grannens ihåliga skitsnack, formas en melodi, en text, en hel låt i Jasons huvud. Inspirationen slår ner som en blixt. Istället för att fortsätta irritera sig avbryter han abrupt sin träning, springer nästan panikslaget till sitt skåp och sjunger hastigt in den nyfödda idén i sin smartphone. Det är födelsen av 'Demand Perfection', ett spår som fångar absurditeten i detta möte och förvandlar det till en briljant, kaxig rockhymn. Denna tillkomsthistoria är så autentisk och påtaglig att man formligen kan höra svetten och ilskan droppa ur högtalarna.
Den skoningslösa jakten på det felfria idealet
När man fördjupar sig i textraderna till 'Demand Perfection' uppenbarar sig en djupgående och samtidigt cynisk uppgörelse med värderingarna i vårt moderna samhälle. Refrängen 'Got money I demand perfection' är inte bara en ren upprepning, utan en mantraliknande spegel som skoningslöst hålls upp framför oss. Den fångar essensen av mannen på löpbandet, men också av en hel generation som tror att ekonomisk rikedom automatiskt köper rätten till absolut felfrihet hos motparten. Det är en värld där människor degraderas till troféer, där kurvor på rätt ställen och ett fläckfritt yttre är den enda valutan som räknas vid sidan av dollarn. Reetoxa sätter fingret djupt i detta samhälleliga sår och trycker till ordentligt.
Särskilt fascinerande är sättet som låten tematiserar besattheten av ungdom. Raderna 'No more 1900 girls / No more twentieth century girls' är en briljant, nästan smärtsam kommentar till den rådande tidsandan. Det handlar om den omättliga girigheten efter det nya, det unga, det oförbrukade. 1900-talets kvinnor sorteras metaforiskt bort eftersom de inte längre motsvarar den hypermoderna, sociala medier-präglade perfektionsbilden. Jason McKee ställer här en essentiell fråga som sträcker sig långt utanför gymmets väggar: Vad händer egentligen med resten av oss? Hur är det med de människor som föddes på 70-, 80- eller 90-talet? Har de plötsligt blivit värdelösa i denna sköna nya värld där bara 2000-talet räknas?
Texten leker skickligt med diskrepansen mellan den egna otillräckligheten och pengarnas makt. 'Im Not much to look at but my bank got em lookin' är en rad av så brutal ärlighet att man nästan tappar andan. Låtens protagonist, inspirerad av skrytmånsen från gymmet, är väl medveten om sina egna utseendemässiga brister. Men han vet också att hans rikedom gör dessa skavanker osynliga i ett ytligt samhälles ögon. Det är en djupt sorglig, men realistisk bild av mänskliga relationer som målas upp här. Kärlek och tillgivenhet ersätts av transaktioner där bankkontot dikterar attraktionskraften. Reetoxa förpackar detta beska piller i en musikalisk skrud som är så medryckande att man nästan skulle kunna missa ämnets tyngd om man inte lyssnar noga.
Ett jordigt sound med underbart skeva kanter
Musikaliskt är 'Demand Perfection' ett absolut triumftåg och bevisar på ett imponerande sätt varför Reetoxa tillhör de mest spännande akterna som för närvarande ekar över till oss från Australien. Soundet är jordigt, oslipat och genomsyrat av en rå energi som man smärtsamt saknar i dagens ofta överproducerade musiklandskap. Det finns inga slätstrukna popelement, inga konstgjorda filter som skulle runda av hörnen och kanterna. Istället levererar bandet en ärlig, handgjord rock som siktar rakt mot maggropen. Gitarriffen är skitiga och drivande, de påminner om den alternativa rockens glansdagar, men tillför samtidigt en helt egen, modern touch som gör låten omisskännlig.
Jason McKees sånginsats är det absoluta hjärtat i detta spår. Han sjunger inte bara, han formligen spottar ut orden, driven av en blandning av förakt, ironi och en nypa självironi. Hans röst har denna underbart skeva karaktär som passar perfekt till låtens absurda tillkomsthistoria. Man hör baksmällan, frustrationen och den plötsliga uppenbarelsen vid gymskåpet i varje enskild stavelse. Det är denna ofullkomliga perfektion i hans röst som omedelbart fängslar lyssnaren. Han försöker inte låta som en klassisk, polerad rocksångare, utan förblir trogen sig själv och berättelsen. Det är precis denna autenticitet som gör 'Demand Perfection' så otroligt stark.
Rytmsektionen gör också ett fantastiskt jobb. Trummorna driver låten obönhörligt framåt, nästan som om de imiterade det monotona men stadiga surrandet från löpbanden på gymmet. Basen pumpar till detta ett groove som går djupt in i benen och oundvikligen tvingar lyssnaren att nicka med. Det är ett sound som skulle fungera lika storslaget live på en liten, svettig klubb som på den stora festivalscenen. Reetoxa har lyckats fånga ögonblickets energi och gjuta in den i ett musikaliskt arrangemang som trots sin skevhet är extremt medryckande. Refrängen bränner sig omedelbart fast i minnet och vägrar envist att lämna det igen. En sann öronmask, som dock aldrig känns billig eller beräknande.
Mellan bankkonto och äkta mänsklig substans
Ett annat genialt drag i låten är bryggan, där årtiondena formligen avvisas: 'Born In the 70s - no ! Born in the 80s - no ! Born in the 90s - no ! No ! No ! No ! No !'. Denna passage är inte bara en absolut musikalisk höjdpunkt som ökar spänningen till det oändliga, utan också innehållsmässigt en briljant kommentar till slit-och-släng-samhället. Allt som har uppnått en viss ålder avvisas kategoriskt. Det är ett ramaskri mot åldersdiskriminering, förpackat i antagonistens arroganta perspektiv. Jason McKee använder dessa rader för att blottlägga den totala absurditeten i detta tänkande. Vehemente med vilken 'No!' upprepas understryker ignoransen och den emotionella tomheten hos figuren som porträtteras här.
Frågan som svävar över hela verket är lika gammal som mänskligheten själv, men ställs här i en uppfriskande ny kontext: Är pengar verkligen så viktigt? I världen hos mannen på löpbandet är svaret ett tydligt, otvetydigt ja. Pengar köper honom illusionen av perfektion, det köper honom uppmärksamheten från de felfria kvinnorna, det tillåter honom att bära solen som en hatt medan han kryssar genom gatorna med nedfälld sufflett. Men Reetoxa lämnar inga tvivel om att denna typ av liv i slutändan är ihåligt och meningslöst. Raden 'She lets me snort off her curves in my bed room' visar det absoluta moraliska förfallet och dekadensen som följer med denna gränslösa rikedom. Det är ett liv i överflöd, som dock saknar all äkta mänsklig substans.
Genom att Jason McKee målar upp dessa extrema bilder tvingar han lyssnaren till självreflektion. Vi är alla en del av detta samhälle, vi konfronteras alla dagligen med orealistiska skönhetsideal och den ständiga pressen att vara framgångsrika och välbärgade. 'Demand Perfection' är en musikalisk väckarklocka som påminner oss om att sanna värden inte står att finna på bankkontot. Låten är en hymn för alla dem som inte är perfekta, som har skavanker, som kanske föddes på 70-, 80- eller 90-talet och som vägrar att underkasta sig ytlighetens diktat. Det är en rebellisk handling, förpackad i tre och en halv minuts finaste rock and roll.
Ett oslipat mästerverk inom modern rockmusik
Sammanfattningsvis kan man säga att Reetoxa med 'Demand Perfection' har levererat ett absolut mästerverk. Det är sällsynt att en låt fungerar på så många nivåer samtidigt. Den erbjuder ett medryckande, dansant musikaliskt hölje som omedelbart sätter sig i öronen, och levererar samtidigt en text som är djupgående, samhällskritisk och genomsyrad av en underbar, mörk ironi. Det faktum att denna briljanta idé uppstod ur en så banal och frustrerande vardagssituation gör det hela bara ännu mer sympatiskt och autentiskt. Jason McKee har bevisat att han inte bara är en enastående musiker, utan också en skarpsinnig observatör av sin omgivning, kapabel att förvandla vardagens vansinne till stor konst.
Vi på Soundnex har redan haft några låtar av Reetoxa på vårt bord, och de har gång på gång överraskat oss med sin självständighet. Men med detta spår har de överträffat sig själva. Soundet är så unikt, så jordigt och ärligt att man helt enkelt inte kan undgå det. Det finns inga konstgjorda tillsatser, inga ruttna kompromisser. Detta är rockmusik i sin renaste, mest otämjda form. Bandet har hittat en nisch där de kan agera helt fritt, långt borta från mainstreamens tvång, och det är precis det som gör dem så otroligt värdefulla för den aktuella musikscenen. De vågar vara skeva, de vågar vara obekväma, och de belönas för det med ett sound som är absolut omisskännligt.
För oss råder det ingen tvekan om att 'Demand Perfection' förtjänar full pott. Tio av tio poäng är här inte bara en siffra, utan uttrycket för vår djupaste beundran för ett musikaliskt verk som övertygar från första till sista sekunden. Reetoxa har skrivit en hymn för de ofullkomliga, en uppgörelse med vår tids vansinne, och de har gjort det med ett groove som kommer att följa oss länge. Den som hör den här låten kommer garanterat att se på människorna på de intilliggande löpbanden med andra ögon nästa gång på gymmet. Ett storslaget kast av ett band som vi förhoppningsvis kommer att få höra mycket mer av i framtiden.
